varse ;)

Sista magbilden vart denna ;)

Fredagkväll när vi kom in, fick ett hormonband mellan benen som skulle göra att tappen mognade klart det sista. Var öppen 3 cm och tappen hade 1,5 cm kvar att mogna.

Vart lite fejkvärkar under natten som inte ledde nånstans.

Fick lite piller så att jag kunde sova lite, hade ju en lång dag framför mig.

Lätt att sova, eller inte!!!

På morgonen så var jag öppen 4 cm och tappen var helt klar,

så då vart skjuts in i förlossningssalen så tog det hål på hinnan..

Fick värkar men det gav inge resultat så då vart det dropp..

Då kom det igång minsan, fy faen. Lustgasen var min bästa vän ett tag.

Men det gick fortfarande ganska långsamt. Så vid 2 tiden vart det epidural.

Hade vid den tidpunkten så ont att jag var lite förbannad.

Läkaren som la Epiduralen fick stå till svars, det lät ungefär..

Vad i helvette har du för jävla skitjobb, hur kan du vilja jobba med det här?

Men från att ha andats i det där förbannade munstycket och

pustat och frustat till att lösa korsord med Emil i ett par timmar. Det är grejer de ;)

Runt halv 5, 5 var jag öppen mina tio cm.

Epiduralen hjälpte inte ett skit, eller jag har ju inget att jämföra med,

men det gjorde förbannat jävla ont..

Spydde som en gris kan jag meddela, ajajaj!

Men visste att jag var öppen 10 och att det var dags att börja krysta snart.

ELLER INTE...

Nej då skulle han sjunka ner i bäckenet ca 3-4 cm.

WHAT? varför nämns inte detta när folk pratar om sina förlossningar??

Det gjorde ju ondast av allt, epiduralen in my ass.

Tills de kom på att de gett för låg dos och körde in en extra.

LITE SENT BARA.. 

Jag var så less på att vänta att jag började krysta ner honom.

barnmorskan vart lite förvånad när hon märkte att det funkade.

Den där skiten tog nästan 2 timmar.

Lägg det på minnet, han ska sjunka ner också!

Sen vart det ÄNTLIGEN krysta på riktigt, thank you lord.

Jag tog i och tog i så inåt helvette. Men hade ett problem mina värkar vart svagare och svagare.

Eller jag kände dom inte i slutet. Istället för att säga det så hittade jag på egna.

SMART!

Försökte känna efter och tänkte ja men nu känner jag nog nått, tröck och tröck.

4 krystningar på en värk eller påhittad värk.

Men ville han ut för det, nej nej!

 Efter drygt 2 timmar av huvudet ut, sen tillbaka in, sen ut lite längre, sen in igen.

Ja en Låååååångsam procedur, så började det närma sig sugklocka,

men barnmorskan valde att klippa.

4 cm åt sidan, just då BEFRIELSE, efteråt satan ajajaj..

I samband med detta avslöjade de mitt fejkande och körde in en rejäl dos dropp

i armen på mig och 2 krystningar till och han var ute.

slafs och slurp lät det sen låg det en varm, skrikande bebis på min mage.

HELT JÄVLA OTROLIGT.. den känslan kan man bara uppleva inte beskriva.

vips så har heeeeela ens värld förändrats. Det går inte heller beskriva, utan måste upplevas.

Lägger inte ut några bilder från förlossningen.

Dom håller jag för mig själv, mitt livs upplevelse :D

Magen några timmar efter, hallååå är det en kvar där inne ;)

Ralf i famnen på Pappa medan de sydde ihop Mamma ;)

Värsta puss munnen, underbart!!

Från Sal 12 på BB, stor och liten i varsin säng..

Ljusterapi, fy fan stackarn ligger där under helt själv..

Man kan säga att de delar ju en hobby Far och Son, Sova ;)

Här stod jag, barnmorskan, student + barnläkaren och tittade ner på dom.

Tror ni någon vaknade, nej Emil sov så klart med sitt halv döva öra uppåt.

Så jag väckte honom efter ronden var slut :P

Lilla tomtenissen på julafton, här sitter vi i väntrummet på BB på väg för att lämna de sista proverna.

Friskförklaringen kom ett par timmar senare, woop!

Pappa mys en morgon här hemma.

Vi har skaffat oss vanan att inte kliva upp förns det börjar närma sig lunch.

Skönt men dagarna bli förfärligt korta med tanke på att vi däckar på soffan runt tio på kvällarna ;)

Juldags pullovern är på.. Charma gärnet ur farmor och Åke står på schemat.

Kusinerna var måtligt avundsjuka av all uppmärksamhet från Farmor.

Det vart bebisar överallt helt plötsligt, under bordet bland annat, haha!

De kallar honom fortfarande Torsten, stackarn kommer aldrig bli av med det namnet.

Dagarna tickar på här hemma och jag bävar inför den dagen Emil börjar jobba.

För utan han så hade det här aldrig gått. ALDRIG.

I allt detta under förlossningen, amningsbekymmer, tårar som sprutar, gårdagens gallanfall.

Hans glädjetårar, hans styrka att hålla ihop sig själv när jag har kastat mig hans armar och grinat som aldrig förr eller när vi var på ultraljudet och läkaren satt bara helt tyst och vi trodde att det var kört.

Jag bröt ihop totalt och han var min pelare, i efterhand så fick jag veta att han satt och skakade och försökte göra allt för att hålla sina tårar borta. Så har han varit klippan hela tiden och vi har kommit varandra så mycket närmare. Som jag skrev tidigare han är verkligen min Idol.. och jag hans såklart.

Kirrade ju världens bästa son till han ;)

Kommer tjata om det 45 ggr till minst, lovar! 

nej nu blire amning igen..