Min underbara son sov till fem och somnade om ett par timmar till. Så nog börjar det arta sig på riktigt.
Men jag låg och vände och vred, fram och tillbaka.
Ena sidan,mage, andra sidan, rygg och sen började det om igen. SUCK!
Låg och tänkte på förlossningar, hur fort man glömmer, sen fick jag ångest för jag redan glömt.
Sen tänkte jag på Emelie och Micke och att dom har fått uppleva den fantastiska känslan att få upp den jättevarma, slemmiga och fantastiska lilla varelse.
Man försöker återuppleva den känslan men får bara ett pirr i magen och den känslan är sjukt mycket mer än ett pirr..
Man är gjord för att glömma smärtan, inprogramerat sen urminnes. Hur mycket man än försöka tänka tillbaka så blir det bara; jag kommer ihåg att det gjorde ont men inte hur ont.
Och man ser hela scenariot uppifrån, men det är väl en försvarsmekanism.
Jag vet inte om man skulle klara av att vara tokmedveten om alla smärtor. Det gör nog för ont.
Äh, nog om det.
Idag är det babysång på eftermiddagen, hoppas att den lilla energi man samlat på sig inatt räcker till det bara.
Kollade på klockan tio i fyra, sen vakna jag fem och gick upp och gjorde mat, sen sov vi till 6 då var Ralf jätte ledsen (anledning okänd) men vi somnade om igen efter ett tag och sov till strax efter sju.
Inte ens 3 timmars osammanhängande sömn,
LÖV IT...
Nej ett par koppar kaffe på det här så.
Pst; R invigde sin matstol i morse ;)
Tooodelooo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar