Den långa variationen!

Fick ju min se min förlossnigsjournal igår. spännande skit alltså.

Jag tror jag berättar igen för er, fast nu har man ju en annan bild så här efter 2 månader.
Smärtan är (nästan) glömd ;)

Efter att ha fått tid på fredagkvällen den 17 dec på kontrollen på bedömningsenheten.
Då de kollade så att de fanns tillräckligt med fostervatten och att han inte hade blivit för stor.
De bedömde hans vikt och längd till 53+ cm och 4100+ g ungefär. HJÄLP var tanken då!

Fortfarande var det inte verkligt för mig att jag faktiskt hade en bebis där inne, snarare en melon eller en bara en moderkaka. Nått som inte lever. Trots att jag kände sparkar hela tiden (rörelser) men det gick inte in.
jag visste ABSOLUT INTE vad som väntade mig och hade ALDRIG kunna föreställa mig det heller.
Hur mycket jag än försökte, så för mig var det bättre att jag nollställd än att jag skulle haft massa förväntingar om hur det skulle kännas att vara mamma.

Vi var hemma tillsammans på fredag dag, jag gick hela dagen och kände efter och ville så gääääärna att förlossningen skulle starta av sig själv. Jag försökte hoppa och trycka ut den bokstavligt talat.
Men lille Ralf han ville INTE, då vet man ju att det har haft de bra där inne iallafall, (enda positiva).
Tror ni jag var nervös eller? Fjärilarna var inte bara i magen utan i hela kroppen.

Dagen gick trots allt ganska fort, när jag satt i bilen på vägen in.
Så sa vi till varandra, jaha sista gången det är bara du och jag. I
nte med en sorglig ton, utan vi trodde vi var redo för att ta nästa steg in i "vuxen" världen.
HA, observera trodde! Vem kan vara redo för det här? eller förberedd är ett bättre ord!
Rent praktiskt JA det var vi, fysiskt JA men psykiskt INTE.

Vi darrade lite när vi ringde på klockan utanför förlossningen.
Gjorde oss hemma stadda i vårat rum, Personalen kom och presentera sig. Underbara Johannas mamma var undersköterska. Önskar att jag kommer ihåg vad hon heter, Men hon är världens mysigaste!

Vi väntar på en läkare som ska göra en undersökning och bedömma hur vi ska lägga upp det hela.
In kliver DR jag kan inte svenska. Som jag hade stött på några veckor tidigare på bedömningen.
Man har tur om man kan snappa upp ett ord då och då om vad fan han pratar om.
Eller pratar, han är så medveten om hans dåliga svenska att han knappt vågar prata.
mummlar snarare. och han ska berätta hur de ska göra (?)

Iallfall, jag var ju öppen 3 cm och det var 1,5 cm kvar av tappen så han bedömde att de skulle sätta in ett papper som gav ifrån sig hormonet (oxyticin?? stavas) tror jag det var.
Det som göra att tappen mognar helt enkelt och sen när det var tillräckligt moget ta hål på hinnan.
(vattnet går).
jag frågade miljoners ggr, hur länge jag skulle ha det i? när de skulle kolla nästa gång?
Allt jag fick ut honom var, kanske 4 timmar kanske 24 timmar. kollar efter 12 timmar om det inte händer något.
Händet något???? ska det hända något, är det vanligt att det kommer igång fort eller att man får vänta??
INGET SVAR.
Tror ni jag kunde somna, äääh INTE.
Fick molande värk och sammandragningarna ökade i styrka. ganska snabbt efter de satt in "pappret"
De gav mig lite att "sova på". Lovar var helt väck, hehe"
Kommer ni ihåg mannen som tog våran toa, har fortfarande inte svar om det hände på riktigt eller om jag hallucinerade ;)

Somande efter mycket om och men.
I journalen så räknar det med att min förlossning startade 21.10 den 17 december.

Vaknade runt fem tiden, rastlös som faen. besviken över att inget händer.
Molvärken försvann med diklofenaken. men det molade lite lite om verkligen kände efter.
 Gick upp till "tvrummet" alldelles där man kommer in för er som vart där,
 försökte intala mig själv om att det var låååång tid kvar.

Gjorde det bästa jag kunde för att fördriva tiden.
Såg två par som kom ut från de första undersökningsrummet oc hvart slussade in till varsina rum.
De stackarna hade ooont, båda kollade hel märkligt på mig som satt höggravid där och Inte hade ont.
undrar vem som var mest avundsjuk på den andre.

8.30 kom de in och undersökte mig, en barnmorska. puuh, slapp läkaren.
öppen 4 och tappen mogen, wooooohoooo.
hjälp hjälp, sjuuuukt nervös var ja. fast jävligt taggad också. äntligen!

vi böt rum, varför vet jag inte riktigt :/
Satte på mig en underbar sjukhusrock, varför varför så ful och avslöjande?
man måste vara grymt sjuk eller ha jävligt ont om man ska kunna slappna av i den.
eller efter förlossningen när man slutat bry sig, för man har redan visat allt. menar ALLT!

De kopplade ctg för 55 gången i mitt liv kändes det som. sjukt obekvämt eftersom R fick för sig att röra sig precis där dosan satt hela tiden. Sitter ju så hårt, så det är klart att han också stör sig på den.
Tog sin virknål och körde in och ut kommer en VARM vätska. Som bara rinner rinner och rinner.
På film kommer ju allt på en gång, sen verkar det vara över. Men sanningen är att det rinner längre än vad man tror och sen slutar det. sen kommer det en skvätt igen eftersom det fylls på hela tiden.
De lämnade oss igen och mna värkar började sakta men säkert. Ni vet hur alla som fött barn säger, man känner när det är riktiga värkar. Förstod då vad de menade, MAN KÄNNER. går inte missa, om man inte har jävligt otur eller otroligt hög smärttröskel kanske!

Dom värkarna var hanterbara, gick runt med min tensapparat och andades.
Var tokfokuserad på vad jag skulle göra. Tensen var bra mot den smärtan, den liksom distraherade bort den smärtan. Så jag tror absolut att man har hjälp av den om man går hemma med värkar.
De kom in efter 2 timmar och kollade igen hade bara öppnat mig 1 cm till, man brukar öppna sig 1 cm i timmen tydligen. Så då ville sätta dropp, eftersom det är stor risk för en långdragen förlossning ändå när man blir igångsatt. Kroppen är ju inte 100 % laddad helt enkelt.
Dom förklarade att intensiteten på värkarna brukar öka av droppet, och vi bestämde att börja lite smått med lustgasen. Jag fick koncentrera mig för att andas så som man ska, djuupa andetag och andas ut framför masken också. Samtidigt som man skulle höja styrkan på tensen. Hade inte tid med att skrika eller sånt, jag var så fokuserad och koncentrerad på smärtan och att ta mig igenom den.
Inte ens ett litet pip, skittråkig, blundade och andades- men bästa taktiken. Så fort jag tappade fokus så kom smärtan som en storm över en och paniken med den.
De ville kolla hjärtljuden på R och när jag hade tensen på så stördes elektroden som satt på hans huvud (eller vart sitter den) (när de satte dit den vet jag inte heller). Så då var jag tvungen att att ta ctg öve magen och då blir man ju sängbunden, eftersom man är uppkopplad till maskinen.
Så efter ett tag så slutade jag andvända tensen, hade ändå tappat bort den nånstans på vägen.
Lustgasen är bättre helt enkelt. Så höll vi på så ett par timmar...

Vid 13 var det dags för undersökning igen och varje gång de checkade läget så hoppades man att det skulle ha hänt massor. men jag hade bara öppnat mig en ynka cm till. Fy fan då var jag less!
Nej, nu skiter jag i det här var tanken. SÄTT EPIDURAL!
Hade jag fått lite mer respons på cm hade lätt fortsätt att andas igenom det.
Narkosläkaren hade satt Epiduralen vid halv två redan och de höjde droppet ytterliggare för att få lite resultat! När värkarna avtog i styrka, HALLELUJA HALLELUJA!
Jag var överlycklig, och hann hinna ifatt psykisk. tjoohoo jag föder barn ÄNTLIGEN!
Eller snarare, hjääälphjääälp vad vafan gör folk det gär för, vi borde bara utdöda för längesedan, hehe!

Men smärtan kom tillbaka redan efter 1 timme, fattade inte vad som var fel.
Hallå, min älskade bedövning.
Dom tjatade hela tiden om att jag skulle gå omkring och röra mig.
För att ha rörelse i bäckenet.
Men jag ville bara ligga prick stilla och fokusera igen. Förstod inte varför det skulle behöva göra ont igen.
Det gjorde en undersökning till och jag var öppen 8 cm.
Jag klagade som på min smärtor, som bara vart värre och värre.
Dom bedömde att jag hade ett par timmar kvar och satte en in en extra dos Epidural.
Men jag tyckte att den inte hjälpte, smärtan hade liksom förändrats.
Började må illa som fan och kunde inte röra mig.
Det tryckte neråt så inåt helvette, och redan efter 45 min gjorde det en undersökning igen eftersom jag klagade över att Epiduralen inte hjälpte. (skrek absolut inte, utan mera vanligt prat klagande. Det var nog därför de inte trodde att jag hade så ont). Men helt plötsligt var jag öppen mina 10 cm.
Så sista centimetrarna tog bara 45 minuter helt plötsligt.

Tankarna som började snurra i mitt huvud då var om jag skulle krysta ??
Men efter att ha kännt och känns där nere, så sa hon att han ligger högt upp i bäckenet och kommer behöva sjunka ner några cm.
VA? jag dooog när jag hörde det. För det var den värsta smärtan som jag någonsin haft och jag mådde så jävla illa. Till slut kunde jag inte hålla spyorna inne, utan började tokspy.
Jag driver inte, såå sjuuukt ont! Jag ville verkligen bara gå hem igen, tacka för mig och åka hem till min säng och kura ner mig.
Slet åt mig den där lustgasmasken igen och började andas.
Bara för att kunna fokusera på nått.
De förklarade att han passerade "piggarna" som är det trängsta stället och det var vanligt att man spyr då.
Jag ville fortfarande bara ligga helt stilla och frågade hela tiden om jag fick krysta.
och fick hela tiden till svar, känns det som du måste det? trycker det på?
Försökte känna efter, men jag kände inte att jag måste någonting. Trycket var ju enormt men måste???
Nu i efterhand vet jag att jag inte fick "måste" känslan på hela tiden och skulle förmodligen ha krystat redan då.
De lyckades övertala mig till att sitta på knä i sängen och hänga över sängryggen.
Hatade ställningen, ville ju bara ligga som en lyktstolpe. Men i hopp om att det skulle gå fortare så testade jag, Efter nästan 1 timme i väntan på att han skulle sjunka ner, lessnade ja.
-Nej nu krystar jag, jag orkar inge mer.
-Känner du att du måste??
-NEJ MEN NU GÖR JAG DET ÄNDÅ.


Började trycka och trycka, trodde jag skulle skita på mig. Fortsatte andas i masken hela tiden, höll ett kramptag om den!
Försökte att pressa så hårt jag bara kunde och hitta musklerna jag skulle trycka med.
Vart chockad över att jag faktiskt kände att han åkte neråt, fick motivation som faen till att Äntligen få trycka ut han.
Barnmorskan vart också förvånad över att det faktiskt gick att krysta ner honom på ren vilja, haha!
Eller aggrisivitet kanske?? Var ju inte direkt snäll och trevlig mot personalen ;)
Fick vända mig om igen, för de ville se hans hjärtljud ordentligt.

Sen kom krystvärkarna igång lite smått runt sex på kvällen, väldigt otydliga och inte så täta men de kom ändå. Jag körde på i mitt tempo, som var så lite vila som möjligt. För nu ville jag bara trycka ut honom.
Känslan av att ha det där huvudet mellan bena är sjukt, man är så utspänd.
och man känner hur "hålet" är runt hans huvud, så lååångt ifrån bekvämt man kan komma.
Som tur är har man så ont och har haft det så länge att man inte orkar tänka knappt.

Jag krystade och krystade. Krystade ut huvudet en liten bit, men varje gång jag tog paus och slappnade av så åkte huvudet in igen. Frustrerande!
jag försökte hålla emot även i pauserna med det gick inte.
Vi höll på så där i en timme ungefär och han kom ut millimeter för millimeter. LÅNGSAMT!
Till slut säger barnmorskan.
Nu kan jag se huvudet också och låter strålande glad.
Frågar Emil om han vill se och jag har ett svagt minne av att jag tänkte. Herregud nu tittar han!
Sen frågar hon mig om jag vill känna? NEEEEEJ kom till svar. haha!

Nu var det Pepptalk på hög nivå i rummet.
Barnmorskan sa hela tiden,
Kom igen, lite till lite till! Ta i lite till! BRAAAA!
Du är så duktig, du är så stark. Det här klarar du!
BRAAA!
JAAA, ta iiiii!
(ni fattar)
uskan, sa samma sak.
Hade som en egen hejjarklack.
Emil baddade pannan och höll mig på axeln hela tiden.
Jag hade fortfarande lustgasen i ett krampaktigt tag, men andades i den i pauserna istället.
Var helt väck, hörde inte vad nån sa, och allt snurrade.
Huvudet var nästan ute, och jag började helt plötsligt tänka efter om jag kände något,
Började svamla "jag känner inget, jag har inga värkar, eller har jag? kanske? Jag känner inget... Äh, jag kör ändå!

Barnmorskan ringer in en kollega som kommer snabbt som fan.
Min barnmorska förklarar att hon vill klippa, för att jag ska få det lite lättare.
Hon berättar om bedövningssprutor.
Mitt svar vart bara JAJA, det blir bra det!
Den andra barnmorskan tar en spruta med "dropp" och berättar en tar en hög dos som hon köt direkt in i armen.
Den ena klipper, den andra sätter in sprutan och JÄVLAR VILKEN SAMMANDRAGNING.
Hela magen bara pressades neråt och jag tröck så inåt jävla helvette och jag kände för första gången.
Det kommer gå, han kommer ut.
Kände hur huvudet sakta gled längre och längre ut ich istället för att spänna så började det minska och jag förstod att huvudet kommer vara ute snart.
Allt detta förstod man på 30 sekunder.
Fortsatte trycka och tänkte nu jävlar nu jävlar ska han komma.
Helt plötsligt gled huvudet förbi och trycket släppte.
Barnmorskan säger att huvudet är ute och i nästa värk så kommer resten av kroppen.
Kunde inte fatta att det var sant :)
Värk nummer 2 kom och jag tröck, hårt som fan igen. Men det behövdes inte.
det sa bara slaffs och slurp och en varm, smetig, lelös bebis låg på min mage.
LYCKAN VAR TOTAL.

Det var klart och jag ville bara pussa och krama honom.
Han skrek till en snabbis men vart sen tyst.
Barnmorskan ruskade om honom och han skrek till igen, man ville inte att han skulle vara tyst utan bara skrika och skrika :D
Man fattade inte att var där på riktigt, helt sjuk känsla.!
Jag var så stolt över mig själv, jag hade klarat det. allt var helt underbart och tårarna sprutade på både mig och Emil! Emil klippte navelsträng och de lindade in honom i en filt och satte på en liten mössa.
Han låg på mitt bröst medan de sydde ihop mig där nere.

När jag var lite mer kontaktbar så berättade hon att klippe 4 cm och det skulle bli många stygn, tråden kommer ramla ut av sig. blabla! Oviktiga saker ;)

Jag var så slut så trött, ville bara sova och sova!

Hur ont det än gjorde så var det såååå värt det. Man har glömt fortare än vad man kan föreställa sig.


Haha, fick lust att skriva ner den långa varianten med fokus bara på själva förlossningen.. inte på det som hände runt omkring.
Kul att gå tillbaka och läsa om ett par år :)

Förstår att ni inte orkar läsa hela, så det vart mer för min skull!